a n d i e

Varje lördag när klockan slår 21.00 går ett program i SVT 1 om sextiotalet (Sixties). Jag erkänner gladeligen att jag sitter bänkad framför TV:n  eftersom sextiotalet är musikens gyllene decennium.

I förra veckan handlade programmet om den amerikanska rockgruppen Creedence Clearwater Revival och sångaren John Fogerty berättade bland annat om de andra bandmedlemmarnas stora svek när bandet splittrades år 1972...

Reportern frågar: Are you still friends today?

John svarar: Oh no! You don't shake hands with a rattlesnake..

Bittert, ack så bittert.

Igår var jag och en mycket god väninna till mig på bio, vi såg filmen om mannen och musikern med stort M, självklart pratar jag om Mr. Bob Dylan. Filmen var poetisk och lyckades fånga Herr Dylans aura fullkomligt.

Jag började lyssna på Bob Dylan i tonåren, med risk för att låta uråldrig får jag tillstå att det var på mina föräldrars grammofon. Det är något magiskt med Dylans musik, den tar mig till en plats mentalt som ingen annan musiker hittills lyckats med. Låttexterna är genialisk poesi med starka rebelliska åsikter mot samhällsetablisemanget och tonerna från munspelet är aldrig långt borta.

Får dock erkänna att de senare plattorna Dylan släppt inte riktigt funkat för mig men de äldre låtarna från 60-70 talet är tidlösa, de kommer aldrig att bli moderna eller omoderna. De håller stadigt...

Några personliga favoritspår:

- Positively 4th street

- Subterranean homesick blues

- Like a rolling stone

- I shall be released

Nu har bomben släppts och den mest underbara explosion har uppenbarat sig. Nej jag har inte blivit frireligiös, jag har lyssnat (om och om igen bör tilläggas) på KONK, senaste plattan med Brightonfödda grabbarna The Kooks.

Jag nämnde i ett tidigare inlägg att Kooks tillhör den grupp indieband som vet hur jävligt bra indiemusik ska göras och förra plattan Inside In / Inside Out var ett bevis på detta. Men KONK är en helt annan dimension, tonerna är fortfarande indiekantade men på plattan finns tydliga influenser från 60-talet med långa gitarrsolon och allmänt instrumentaliskt flum. I den allra bästa av bemärkelser! det märks tydligt att killarna utvecklats som musiker, soundet och riffen är mer komplicerade.

Sångaren Lukes stämma är stundtals ojämn men det kompenseras av de inlevelsefullt spelade instrumenten som samklangar och bildar en hårresande symfoni. Det enda som går runt runt i mitt huvud som en taskig syntslinga) när jag lyssnar på KONK är att det här är så sjukt bra. Helt ofattbart att människor kan skapa så bra musik, vilket ger mig ännu mer komplex för min oförmåga att kunna ta en endaste ton på varken bas, gitarr eller trumma. Tur att The Kooks visar var skåpet ska stå i frågan.

Betyg: Asbra.

"The reason that advise are free is because they're worthless"

                                                                / Sir Michael Caine